gssonhundarna

W börjar kännas ok igen, Igår gick vi en liten sväng, först i koppel vilket inte är vår bästa gren, det dras så in i bängen, fast kanske något mindre intensivt (kanske). Jag har verkligen försökt med allt känns det som, vänt och backat till vansinne och det slutar med att jag blir irriterad, jag har gått i timtal i sträck men det går bara inte, jag har blivit arg, kört med godis, prat och helstryp men icke! det händer nåt med henne när halsbandet kommer på. I somras DROG hon på sej en förmodad träningsvärk i hela bakdelen där det var koppel på pga tass skada. Jag trodde det var vattensvans eller nåt innan jag kom på vad det var. Hon hade ont så hon skrek när man kom åt henne. Jag tog ett snack med Monika Henriksson ang detta på ett spårläger vi var på och hon konstaterade att vissa hundar går det bara inte på, kanske W är just en av dessa? Tur att vi bor som vi gör för det är ytterst sällan som vi behöver koppel. Efter lite uppvärmning fick hon vara lös och med Nova hemma blir det betydligt lugnare iallafall. Vi passade på att träna framförgående och fjärr medan spåret på industriområdet la till sej. Det blåste som bara den och luktade inte gott alls på vissa ställen. Wienna tog spåret direkt vid bilen så det var bara att hänga på. Sen dök den berömda farten upp och det går verkligen inte att spåra fort på is och med mycket störande lukter så W fick köra på med sina cirklar medan jag var linfixare. Det tog en stund innan hon dämpade farten och satte ner näsan ordentligt sen gick det bättre. Hon gick bom på vissa ställen men jobbade på duktigt och blev jätteglad när pinnarna dök upp. Bra störningar fick vi åxå, ett gäng crosskillar dundrade förbi, stora plåtsidor på förråden som lät och en tant med hund som spatserade förbi men ett spår är ett spår för W och man ska hitta slutet, det är prio 1.